Klara... färdiga... gå!

Då kör vi igen! Vi bildar oss uppfattningar, fördömer, bespottar, sympatiserar såklart med de drabbade och beter oss precis som de flockdjur vi är och hatar. Det är fruktansvärt och tragiskt, såpass att orden känns tomma och raljanta, att en 16-åring blir misshandlad till döds. Såklart. Men vi kan känna, vi har fortfarande rätt att känna, att det är så tragiskt och hemskt och meningslöst utan att samtidigt stena gärningsmännen som vore de iranska bögar. Vi behöver inte reagera så. Aftonbladet vill att vi ska reagera så, det ger spännande nätenkäter. Regeringen vill att vi ska reagera så, det kväver debatten om vår menlösa kriminalvård. Men vi måste inte. Vi borde inte ens kunna. Jag kan inte i alla fall. Jag kan inte se de tafatta osäkra pojkarna som djur. Inte efter att ha sett deras fumliga försök att vinna intresse hos jämnåriga flickor som ser dem som barn. Inte efter att ha mött den ångestfyllda blicken hos pojken, ackompanjerad av ett ihåligt "jag skiter väl i matte fan" inför resten av gänget han skulle göra allt för att få godkänt av. Inte efter att ha suttit ner med pojkarna en och en och sett fasaden rämna och hört vad de egentligen känner, är rädda för och tycker om. Att vara tonåring kommer alltid att vara ett helvete. För de populära, de mobbade, de hårda, de mjuka och till och med de välanpassade. Så är det. Det spelar ingen roll hur mycket vi stöttar våra barn, de kommer ändå att må som skit de där fem åren det tar att bli vuxen. Men det är inte en anledning att låta bli att ge stöd. Det är inte en anledning att låta bli att ta ansvar för ens barns lilla helvete. Framför allt kan vi inte lämna dem åt sig själva och tro att de inte kommer att bilda en egen flock. Visa mig en flock med en 16-årig alfahane som inte gör en jävla massa dumheter. Om allt det här sjuka vidriga för något gott med sig, så hoppas jag att vi åtminstone inser att barn som lämnas utan vuxna förebilder blir precis lika missanpassade och våldsamma om de heter Filip eller Valdemar, som om de heter Hamid eller Moses. Nu får vi fan ta oss samman och se till att finnas där för våra barn.

Yttrandefrihet handlar inte om frihet att få avyttra, Viggo.

Jag läste det i Viggos krönika på Resume senast. Men det ringde igenkännande när jag läste det. Jag vet att jag har läst och hört det förut men jag kan inte placera det men jag är hur som helst säker på att det är en ny term. En jävligt obehaglig term, som om de lyckas plantera den som något rätt och riktigt i våra medvetanden helt kommer kullkasta vad vi grundar vår demokrati på. För aktiebolag må vara juridiska personer, men de är inte människor. Det går inte att kasta dem i fängelse och de kan sällan eller aldrig ställas till svars när de kliver över gränser. Därför ska de fan inte åtnjuta någon "kommersiell yttrandefrihet" Viggo och Timbro. Det ska de fan inte.

För övrigt diskuterade jag och Goesta kvinnliga DJ's (och Goestas bild av att de är svårt missgynnade i Stockholms klubbliv) en vända till, och jag förstår fortfarande inte riktigt hur han resonerar. Min bild är att det finns väldigt få kvinnliga DJ's i förhållande till manliga. De som finns spelar redan idag rätt ofta. Att det finns för få kvinnliga DJ's är inte ett problem som nattklubbscheferna orsakat. Om det skulle vara så att kvinnliga DJ's drar mindre folk (vilket å andra sidan emotsägs av att de som finns har jobb) så skulle inte det heller ligga på nattklubbschefernas axlar utan på publikens. Hur jag än vrider och vänder på det så ser jag bristen på kvinnliga DJ's i Stockholms klubbliv som ett så brett socialt problem att det är lika godtyckligt att angripa nattklubbscheferna och bokarna som att angripa förskolelärarna.

Don Person

Det är trist att vi människor bedöms så olika. Det är olyckligt att en minister kan komma undan med svartbyggen och svart städhjälp så lätt. Att den typen av brott är så mänskliga, samtidigt som det är så avskummigt att planka på tunnelbanan, råka bli beroende av en annan drog än kokain eller helt enkelt bara bli sjuk. Att vi ser så tydligt vad som ska straffas och vad som ska belönas idag. Brott som kräver en investering är mänskliga, brott födda ur desperation är avskyvärda. Någonstans skulle det kännas bättre om det var tvärtom.

Sfärens fulaste blogg?

Jag tänker i alla fall vara med och slåss om titeln. Hur som helst, jag känner redan att det skaver på nya ställen, som när skorna visar sig vara lite för smala framme vid tån. Love it. Så var ska jag börja? Ska jag skriva något om hoodien med japanska call-girls som kommer fram typ imorgon? Ska jag skriva något om att Fredrik Reinfeldt för tusende gången utser en borgarbrottslig minister som inte ens har vett att skämmas utan ser sitt lagbrott som en teknikalitet? Ska jag falla tillbaka i gamla mönster och gasta något om att vi borde beväpna oss? Jag vet inte. Jag mår bra idag, så inget vapenskrammel. Solen skiner, jag är fortfarande inte pank, jag är fortfarande den skarpaste hjärnan i världen och jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska få resten av er att inse det.