Klara... färdiga... gå!

Då kör vi igen! Vi bildar oss uppfattningar, fördömer, bespottar, sympatiserar såklart med de drabbade och beter oss precis som de flockdjur vi är och hatar. Det är fruktansvärt och tragiskt, såpass att orden känns tomma och raljanta, att en 16-åring blir misshandlad till döds. Såklart. Men vi kan känna, vi har fortfarande rätt att känna, att det är så tragiskt och hemskt och meningslöst utan att samtidigt stena gärningsmännen som vore de iranska bögar. Vi behöver inte reagera så. Aftonbladet vill att vi ska reagera så, det ger spännande nätenkäter. Regeringen vill att vi ska reagera så, det kväver debatten om vår menlösa kriminalvård. Men vi måste inte. Vi borde inte ens kunna. Jag kan inte i alla fall. Jag kan inte se de tafatta osäkra pojkarna som djur. Inte efter att ha sett deras fumliga försök att vinna intresse hos jämnåriga flickor som ser dem som barn. Inte efter att ha mött den ångestfyllda blicken hos pojken, ackompanjerad av ett ihåligt "jag skiter väl i matte fan" inför resten av gänget han skulle göra allt för att få godkänt av. Inte efter att ha suttit ner med pojkarna en och en och sett fasaden rämna och hört vad de egentligen känner, är rädda för och tycker om. Att vara tonåring kommer alltid att vara ett helvete. För de populära, de mobbade, de hårda, de mjuka och till och med de välanpassade. Så är det. Det spelar ingen roll hur mycket vi stöttar våra barn, de kommer ändå att må som skit de där fem åren det tar att bli vuxen. Men det är inte en anledning att låta bli att ge stöd. Det är inte en anledning att låta bli att ta ansvar för ens barns lilla helvete. Framför allt kan vi inte lämna dem åt sig själva och tro att de inte kommer att bilda en egen flock. Visa mig en flock med en 16-årig alfahane som inte gör en jävla massa dumheter. Om allt det här sjuka vidriga för något gott med sig, så hoppas jag att vi åtminstone inser att barn som lämnas utan vuxna förebilder blir precis lika missanpassade och våldsamma om de heter Filip eller Valdemar, som om de heter Hamid eller Moses. Nu får vi fan ta oss samman och se till att finnas där för våra barn.